EMMA LINDKVIST

Ja, jag är ett offer för sexuella övergrepp inklusive våldtäkt. 

Jag är en av många utsatta som ej fått den hjälp jag behöver för att kunna bearbeta mina upplevelser.

Att som 13-14 år vara med om sexuella övergrepp är inte något jag gillar att prata om.

Ska jag vara ärlig är det något jag helst av allt inte föredrar att skriva om här på bloggen. Varför?

För att jag smutskastas för att inte varit stark eller modig nog att slå gärningsmannen i ansiktet under akten.

För att jag ses som någon mer svag än andra, för att jag blivit illa behandlad pga detta hela min tonårstid. 

För att jag blivit kallad idiot och korkad för att jag inte klarat mina betyg då jag varit rädd att gå till skolan.

Då lärare inte gjorde något åt saken, utan försökte undvika allt så mycket som det bara gick.

Att jag än idag vaknar upp mitt i natten för att jag på ett eller annat sätt blir rädd,

att jag aldrig kan dricka alkohol för att tappa kontrollen är det värsta som kan hända mig.

Jag är rädd för att ha sex.

 

Att försöka förklara för människor att dem inte är problemet utan en själv, att inte ha kontrollen över sin panik.

Jag var inte mogen nog för att förstå att inget var mitt fel, jag har fortfarande svårt för att acceptera det.

Visst, jag har absolut förbättrats. Min blick över hur jag ser på mig själv har förbättrats. 

Men tankarna och känslorna om att jag är äcklig, ful, idiotisk, svag, känslig och att allt var mitt fel, kommer nog aldrig lämna mig helt.

Jag är rädd för att jag aldrig ska kunna se mig själv som en vacker person, en person med utstrålning.

Jag är rädd att jag aldrig kommer kunna se mig själv ha någon slags talang.

Jag är rädd att jag aldrig kommer kunna sluta ljuga om att jag tycker om mig själv.

 

Jag har en lång väg att gå, en mycket lång väg och jag har redan vandrat en oänlig sträcka.

Mina fötter blöder och mina knän viker sig, vad ska jag göra?

Det är bara att fortsätta vandra.