EMMA LINDKVIST

Det är ingen hemlighet att jag har de senaste 3 åren sagt mig vara transsexuell,ftm.

Det är inte heller en hemlighet att jag föredrar en flickvän över en pojkvän. 

Inte för de som följt mig iallafall. För er som är nya här på bloggen, detta blir nog en chock. 

Jag är en person som gör allt väldigt hastigt då jag kommer på något. 

Om jag får lust att rita en häst så ska jag göra det på en gång och absolut inte om en timme. 

Samma gäller det min könsidentitet. Jag var under en lång tid i min uppväxt lite som en tomboy. 

Jag köpte mer kläder på herrvadelningen än vad jag gjorde på damavdelningen. 

Jag hade på mig det jag kände mig själv trygg i helt enkelt, svårare än så var det inte. 

Under min tid i 8an ungefär så fick jag mycket svårt för mig själv och mitt självförtroende sjönk mycket snabbt. 

Jag kände att jag var tvungen att bli så feminin som jag bara kunde för att andra skulle se mig som vacker. 

Jag gjorde som mitt dåliga självförtroende sa mig och började sminka mig riktigt rejält. 

Kan ni gissa vem som är den mest feminina personen jag kunde komma på under den tiden?

Jo, Lady fucking Gaga. 

Gaga har hjälpt mig enormt mycket under min uppväxt, som en förebild och som ett stöd genom musiken. 

Vad jag gjode fel var att total kopiera hennes stil och utseende, min dröm var att se exakt ut som henne. 

Jag drömde om att få plastikoperera min näsa som hennes, det var det jag längtade som mest till. 

Det låter helt sjukt, men det är sant, och det var något som blev ett problem.

Jag la upp random videos på youtube och responsen var enorm,

vilket ledde till att jag fortsatte med Gaga-stilen tills det tog stopp helt enkelt.  

 

Då jag började första året på gymnasiet så kände jag mig mer fri i mig själv, 

jag kände att jag inte orkade mer med att kopiera Gaga och ville på något sätt hitta mig själv. 

Jag började köpa kläder som jag själv trivdes i och tillslut märkte jag att sminket blev mindre och mindre, 

kläderna blev mer och mer från herravdelningen. Tillslut blev det så att äldre damer på stan sa:

''men gud lille vän, trodde du var en pojke!''

Det var inte förräns det hände första gången som jag faktiskt märkte hur mycket jag förändrats. 

Jag mådde bra av det, på riktigt. Jag tyckte personligen jag såg bra ut, på riktigt. 

 

Det hände saker som fick mig mycket osäker i mig själv och som senare bankade mig på ryggen

och fick mig snabbt att falla. Jag gick in i en enorm deprission och det blev riktigt illa. 

Detta blir mycket kortfattat och jag kommer troligtvis senare att göra en video om hela händelsen. 

Jag mådde riktigt psykiskt dåligt under den perioden och jag kunde varken fly människorna eller lärarna. 

Jag kunde inte fly min stad eller mitt liv. Jag hade bara en lösning på det.. 

Att fly från mig själv. 

Det gick snabbt, otroligt snabbt. Jag berättade till ca alla runt om mig, lärare, mamma, pappa.. 

Jag ville vara en pojke. Jag ville inte ha någon kontakt med mitt gamla jag, överhuvudtaget. 

Jag ville byta namn, pronomen, allt skulle ändras så snabbt som möjligt. 

Jag har en underbar mamma, som självklart stöttade mig i mina beslut, fasten det var otroligt jobbigt. 

Från att ha varit en helt okej självsäker tomboy, blev jag en transsexuell pojke. 

Jag bytte namn till Jonathan, skaffade en flickvän, levde livet lite skulle jag kunna säga. 

Jag flydde från allt jag kunde någonsin tänka mig. 

Under det senaste året på gymnasiet började tankarna snurra, var detta vad jag ville?

Jag hade snart levt som transsexuell,ftm i 3 år, och något kändes fel. 

Men det var inte förräns jag hade landat i slutet av sommaren, efter sommarjobbet som jag verkligen förstod..

Jag är inte transsexuell. Jag är inte en pojke. Jag heter inte Jonathan. 

Jag har varit en förvirrad själ de senaste åren. Jag är den jag alltid varit, den förvirrade flickan..

Jag heter Emma. 

 

Då jag bestämde mig för att bli pojke slängde jag ut allt feminint jag kunde hitta i mitt rum. 

Jag gjorde allt jag kunde för att inte förknippas med en flicka. 

Vad jag lärt mig av det är att, nu då jag vet hur det ligger till, så slänger jag inte ut alla mina kläder. 

Jag vill ha kvar mina kläder jag andvänt under dessa 3 år som Jonathan. 
För någonstans kände jag mig så mycket mer bekväm i dem än vad jag någonsin gjort i en klänning. 

Jag är skorpion, jag är svart eller vit. Jag har inga gråzoner överhuvudtaget. 

Jag är lite antingen eller, vilket är ganska roligt.. Det är väldigt få som är så och det gillar jag. 

Jag har ett stort intresse för smink och cosplay (duh) men jag känner mig fortfarande

mer bekväm i kläderna från herravdelningen. Vilket gör mig lite till en tomboy. 

Jag må inte vara lika intressant att se på då jag är mer bekväm i mig själv, som då jag har extrema

Gaga sminkningar. Men jag gör ju trots allt bådeoch för att jag älskar det, och jag hoppas det duger!

 

Shit om du läst hela detta, I admire u. 

Puss. 

 

Här får ni lite bilder från min instagram de senaste 3 åren.